Alltsedan slutet av 1980-talet har Robert Åsbacka hållit på med traditionell kinesisk kampkonst, taijiquan. När han bestämde sig för att delta i EM i Italien 2012 tränade han hårt under ett år. Han ville ta reda på om det som femtioåring alls var möjligt att hävda sig mot mycket yngre medtäv­lare. En viktig del av boken handlar om tränandet och tävlingsgemenskapen.Vägen till författarska­pet har en del gemensamt med kampkonst också här är träningen viktig, liksom målmedvetenhet och en dos besatthet. Styrka, uthållighet och koncentration är nyckel­ord för mycket av det vi gör i livet. Robert Åsbacka är långdistansare. Tidigt bestämde han sig för att skriva samtidigt som han försörjde sig med att jobba i många branscher: på Volvo monterade han bak­axlar på hjullastare, han gick till sjöss på stora far­tyg och han monterade och reparerade kylskåp. I Bara man håller på så blir det hyfsat bra till slut berättar han om framgångar och motgångar, han kommenterar sina inspirationskällor, både inom sporten och skrivandet. Han berättar om möten med andra författare, om förläggare och hela cirkusen kring en bok: recensioner, intervjuer och mässor. Att skriva är som att följa en smal och slingrande väg in i ett skogslandskap. Och för att veta vad som döl­jer sig bakom nästa krök måste man skriva sig dit. Man kan stanna kvar i utkanten av skogen och tänka sig vad som finns därinne, men det bästa är att skri­va sig fram. Och gör man det händer det emellanåt att man får se något man aldrig tidigare har sett, och aldrig någonsin kunnat tänka sig. Jag tror att det är när man har insett att det för­håller sig på det sättet som det också är svårt att sluta skriva. Att sluta blir då som att släcka ner ett av sina sinnen.