Vykort från en barndom. I skogen är allt så mycket lättare, där är man aldrig rädd och där kan man leva som man vill. På vintern måste man bo med sin familj och då blir allt knepigare. Folk är nämligen så olika. En del är som Barbro, hon bestämmer själv och hon är ganska frän, i klassen sitter hon längst bak med pojkarna. I vissa familjer dricker man för mycket, hos andra bär man omkring möbler och saknar värdighet. När syjuntan samlas blir det direkt farligt, juntans damer kontrollerar städning, bröd, servetter och mangling. Minsta dammkorn ger minus. Det är lite som med träd och böcker. Det måste få ta sin tid. Att bli till. Själv har jag jobbat med de här memoarerna sen jag kom ut 1952, eller några veckor innan, i mamma då, men då visste vi inte vem jag skulle bli. Jag kunde inte ens stava till välartad. Det är värst de första femtisex åren, sen går det som på räls. "Reflexionen över vad som är konstigt, och varför, är central i Ett barns memoarer. Det låter allvarligt, och är det förstås också i viss mån. Men bokens bärande kraft är, som så ofta hos Larsson, humorn. Den tar sig många slags uttryck; de förenas alla av förundran." Michel Ekman, Hufvudstadsbladet "Anders Larsson har skrivit en totalt oemotståndlig, klok, eftertänksam och rolig bok om stora känslor i en liten kropp." Marit Lindqvist, YLE Vega "Ett barns memoarer är en detaljrik, fint utskuren, komprimerad, analytisk och utmejslad bok." Kaj Hedman, Vasabladet Anders Larsson föddes i Västervik, växte upp i Tranås, gick till sjöss på Medelhavet, höll på med kristen scouting i Malaysia, studerade teologi i Uppsala, jobbade som rekvisitör på Uppsala- Gävle Stadsteater, gjorde vapenfri tjänst på parklek i Huddinge, gick ut Statens Scenskola i Göteborg som professionell skådespelare (1979) och emigrerade till Finland. Där har han medverkat i allehanda pjäser, skrivit dramatik (närmare trettio pjäser), regisserat och fått ett antal böcker utgivna.