Och så en dag när stora regnmoln seglar upp över havet och vinden sliter i björkarna ser Freja kråkan. Den sitter uppe på gärdsgården vid strandkanten. Vad stor den är! De svarta ögonen blänker, vinden rycker i fjädrarna.  Freja tar ett tveksamt steg närmare.

Mamma och pappa tycker att Freja är för stor för att ha napp. Freja vet att hon är stor, men inte för stor! När hon ramlar och slår sig vill hon ha sin napp. När storasyster skriker att det bara är bebisar som har napp blir hon arg. Då vill hon verkligen ha sin napp.

En dag när hela familjen är ute på promenad ser pappa ett kråkbo. I boet finns en liten kråkunge som piper och skriker. Den skulle nog behöva en napp. Kanske den kan få Frejas?

Fredrik Sonck debuterar med en ömsint berättelse om det lilla barnet som kommer fram till vem hon själv är. I Jenny Lucanders känsliga illustrationer syns den vackra sommaridyllen, men också barnets vrede och förtvivlan inför förändring och kravet på att vara stor och stark. I centrum står ett problem som många barnfamiljer känner igen: Hur ska vi bli av med nappen?