Tänk om det är när man dör man minns sin egen födelse?

Agneta Enckells nya diktsamling tematiserar barndomen och de ursprungliga begären. Det är en svävande rörelse mot alltings början, mot bråddjupen. Med tiden uppstår minnen som en lins. I början bestod världen av ­modern, fadern och hjärtats slag. Så kommer ett hus åkande nedströms.

obeskrivligheten är ett förvånat rotande i poetiska föreställningar där det inte finns svar eller förklaringar enbart skrivandets kunskap. ­ Enckells språk är lika självklart som alltid: Radikalt till sin form och klokt i sin rättframhet.

Den avslutande delen i denna väntandets trilogi tillägnar Agneta Enckell sina föräldrar. De tidigare delarna, inte ett ord (jag är naken) (2014), tillägnades poetens man, och (med eget namn, utan namn, ditt namn) (2020) hennes son.