Samuel Beckett, född 13 april 1906 i Dublin, Irland, död 22 december 1989 i Paris, Frankrike, var en irländsk-fransk författare och dramatiker. Han är känd som en av företrädarna för absurdismen, och inte minst för pjäsen I väntan på Godot. Beckett belönades 1969 med Nobelpriset i litteratur.

 skrev i första delen av sitt författarskap mest lyrik och prosa på engelska. Debutboken, den 98 rader långa, ordvitsande och lärda dikten Horeskop (Whoroscope, 1930), lagd i munnen på 1600-talsfilosofen René Descartes, utgavs som det vinnande bidraget i en utlyst dikttävling med temat tiden, på Nancy Cunards förlag The Hours Press i Paris.[1] Han undervisade i engelska vid École Normale Supérieure i Paris under 1928–1929. Efter en uppgörelse med sin mor 1937 flyttade han permanent till Paris.1938 debuterade han som romanförfattare med Murphy innan krigsutbrottet och den tyska ockupationen tycks ha avbrutit hans litterära verksamhet. Under andra världskriget deltog han aktivt i den franska motståndsrörelsen och tvingades att fly till Roussillon i södra Frankrike för att undgå nazisterna, där han fullbordade den märkliga experimentella romanen Watt. Han fortsatte också sitt motståndsarbete och belönades efter kriget av den franska staten med medaljerna Croix de Guerre (Krigskorset) och Medaille de la Résistance (Motståndsrörelsens medalj).

Beckett övergick till att skriva helt på franska efter kriget, då pjäser som En attendant Godot, (I väntan på Godot, 1952) tillkom, tillsammans med Fin de partie (Slutspel, 1957) och Happy Days (Lyckliga dagar, 1962). De är lysande exempel på vad den engelske kritikern Martin Esslin kallade ”det absurdas teater” och som i Sverige kommit att få beteckningen absurdism. Beckett anses vara en av de främsta företrädarna tillsammans med Eugène Ionesco, Harold Pinter och Fernando Arrabal. Under senare år skrev Beckett omväxlande på engelska och franska och översatte genast sina arbeten till sitt andra språk.

Källa: Wikipedia